Satt just och fundera hur man verkligen tar allt för givet. Att allt ska finnas kvar och vara som vanligt, även fast det har gått veckor, månader, till och med år. Varför tar man sig inte tid för en fika, eller ett telefonsamtal? Det kan göra så sjukt mycket. Det blir bara ett större och större gap mellan, och tillslut vet man inte riktigt vart man har den där gamla kompisen som man stod så nära förut. Vad man ska säga, vad man ska göra? Umgås? Nja, vad ska man prata om. Såhär känner jag alltför ofta, tyvärr, men det är bara jag själv som kan göra något åt det.

Ska träffa Karin idag, måste prata, riktigt serious talk. Ska bli skönt, den damen kan man verkligen prata med. Men först ska jag ta mig ann rummet, efter det en lååång dusch och ja, bara vara.

Tjingeling.