För några veckor sa jag; -till nästa år slutar jag med konfirmationen.
Eftersom jag skulle skriva om Svenska Kyrkan i projektarbetet så blev det bara för mycket. Sen när vi tränade så mycket med hockeyn, och missade flera läsningar blev allt bara vrickat. Till nästa säsong skriver vi kanske kontrakt, i alla fall det jag har hört. Då kan jag inte missa träningar, och de kanske lägger träningar på torsdagar då vi har läsning. Hinner inte med allt.

Nu när jag satt i bussen tänkte jag mycket på det, hur ska jag göra? Jag älskar verkligen att få vara med konfirmandgrupperna, jag mår så jävla bra. Bara att få träffa alla dem som jobbar där, assistenterna och ledarna. Man kan vara sig själv, det är faktiskt en de platser som jag mår som bäst av att vara på. Alla problem, allt med skolan och allt grubbel man har, det släpper bara. Man känner sig fri, eller hur man ska säga.. 

Det är lättare att hantera pappas sjukdom också, när jag vet att jag när som helst kan prata med någon av alla de människor som finns där. Om jag slutar, då vet jag att jag kommer må dåligt, riktigt dåligt. Det känns bara lättare när man har en trygg plats där. Jag vill verkligen inte sluta, och jag vill inte behöva sluta lira heller. Jag måste prata med coachen, han kanske förstår min sits. Jag måste fortsätta för att inte bli ett vrak, får som en ny energi när man är där.

Jag måste fortsätta..